Sedan Nordiska Rådet grundlades för drygt 60 år sedan har riksdags- och regeringsledamöter från Nordens länder arbetat genom detta forum för att öka förståelse och samarbete mellan våra länder. Frågan om språkmöjligheter är en mycket viktig principiell fråga för det nordiska samarbetet.
Mycket har gjorts för att underlätta för nordbors utbyten och möjligheter att studera inom Norden. Vid antagning till högre studier i Sverige idag anses exempelvis norska eller danska studenters gymnasieutbildning i det egna språket motsvara våra gymnasiekurser i svenska. Alltså kan en student från Norge, Danmark eller en som läst svenska i Finland antas på en universitetsutbildning i Sverige, trots att man inte läst våra gymnasiekurser i svenska.
Därför blir det mycket paradoxalt när norska studenter i exempelvis Sverige och Danmark, inte alltid kan examineras på sitt eget språk, trots att de antagits till en utbildning med sin norska gymnasieutbildning som grund. Jag känner till att det skett studenter på svenska universitet och genom Norges samarbetsminister Heide Grande Røys som jag träffat genom Nordiska Rådet har jag fått veta att även norska studenter i Danmark har drabbats.
Røys tog från talarstolen på årets session av Nordiska Rådet i oktober 2008 upp frågan och konstaterade att detta problem måste åtgärdas. Reglerna för detta tillämpas olika på olika universitet och högskolor i Norden och det är inte rimligt. Jag vet inte hur utbrett det är att skandinaviska elever på exempelvis svenska universitet förväntas kunna skriva på perfekt, felfri svenska, trots att det inte var ett krav vid antagningen till studierna. Men klart är att detta utgör ett stort gränshinder för rörelse inom Norden.
Inom det nordiska samarbetet talar man gärna om hur man vill undanröja gränshinder för våra medborgare. Det handlar om att underlätta för möjligheter att få arbeta men också att få ta del av trygghetssystemen. På många områden har man nått långt. Men när det gäller högre studier finns tydligen en del kvar att åtgärda.
I Högskoleförordningen 7 kap, 5 § står bland annat att ”Grundläggande behörighet har den som är bosatt i Danmark, Finland, Island eller Norge och där är behörig till högre utbildning.” Dessutom står det i samma kapitel men 6 § att ”Den som har annat modersmål än svenska, danska, färöiska, isländska eller norska skall ha de kunskaper i svenska som behövs.” Inom det nordiska samarbetet finns flera dokument antagna som följer denna princip, bland annat Reykjaviksdeklarationen från 2004. Trots dessa mycket tydliga dokument och skrivningar finns alltså olika tolkningar av vad som gäller.
Högskoleverkets jurister, som jag kontaktat i frågan, har gjort tolkningen att det är ”svenska som gäller på svenska universitet” och därmed skulle skolorna ha rätt att kräva felfri svenska av studenterna, för att de ska få godkända betyg. Det finns alltså inga helt klara besked att få och de politiker jag talat med i vår riksdags utbildningsutskott samt andra utbildningspolitiker i Nordiska Rådet säger samma sak; nämligen att här måste förtydliganden till.
Tyvärr riskerar saker och ting att mala sakta i politikens kvarnar, även om ledande politiker uttryckt ambitioner. Jag vill därför uppmana Nordens utbildnings- och högskoleministrar att sätta denna fråga högt på dagordningen och att se till att det blir klarlagt för alla lärosäten i alla nordiska länder att alla studenter ska ha rätt att använda sitt skandinaviska språk fullt ut i sin utbildning.
Andreas Olofsson
Vice president Ungdomens Nordiska Råd
tidigare vice ordförande Kristdemokratiska Ungdomsförbundet