Omoget fruktförslag

Elva ”kända” svenskar skriver idag i Svenska Dagbladet om avskaffad moms på frukt och grönsaker. De argumenterar delvis trovärdigt för hur frukt och grönt hör ihop med sund hälsa. Men de  överdriver fint och missar flera viktiga poänger.

Bland annat skriver de följande:

”Att sänka denna moms från dagens 12 procent till 0 procent skulle kosta omkring 3,4 miljarder kronor i förlorade skatteintäkter per år. Å andra sidan skulle kostnaden för sjukskrivningar och produktionsbortfall kunna minskas drastiskt.”

Jag skulle vilja se den forskningsrapport som bevisar att om man sänker priset på frukt med några ören, så kommer antalet sjukskrivningar att minska DRASTISKT! Om en frukt kostar tre kronor i lösvikt idag, är cirka 30 öre av det moms. Samtidigt innebär alla dessa ören hela 3,4 miljarder kronor i skatteintäkter! Det är mycket pengar. Pengar som kan användas på skola, sjukhus och annat viktigt.

Jag tror att effekten av sänkt eller avskaffad fruktmoms bara innebär att fler köper mer frukt, som ligger hemma och ruttnar. För ärligt talat, vem äter alltid upp all frukt man köper?

Folkhälsa kan man uppnå genom att mana till hälsosamma vanor, som att äta frukt. Men ännu viktigare är motion och regelbunden aktivitet. Avskaffa momsen på gym och träningsanläggningar, satsa mer på ungdomsidrott och öka de friskvårdsavdrag arbetsgivare får ge sina anställda. Där har vi förslag som kan ge lägre sjukfrånvaro och mer folkhälsa.

Fruktförslaget känns populistiskt och omoget, och borde läggas direkt i komposten!

Svar till repliker i SMP: Vi ska ha en anpassad skolidrott för alla

Ulf Johansson skriver i SMP 3/8 att han blev förvånad av min insändare om skolidrotten. Jag påpekade där att man måste arbeta med flera metoder för att få barn och unga att röra sig mer. Att öka idrottstimmarna i skolan är inte enda lösningen var min poäng. Jag lyfte också fram att skolidrotten, som den är utformad idag, kan bidra till att elever känner sig utanför och kanske till och med blir mobbade.

Ulfs artikel motsäger egentligen inte något av det jag skriver. Vi är överens om att barn måste röra sig mer, om att idrottslektionerna kan vara bra sätt för att motivera individer att bli mer aktiva och att vi med kraft måste motverka mobbning i skolan tidigt.

Att det kan finnas samband mellan idrott och mobbning har exempelvis BRIS, Barnens Rätt i Samhället, uppmärksammat på sin hemsida. De samarbetar med SISU Idrottsutbildarna för att motverka mobbning inom idrotten. Det finns många barn som har berättat om hur de mobbats i samband med skolidrotten.

Jag tror dock att mobbning i grunden handlar om brist på respekt för sina medmänniskor och att den som mobbar är otrygg i sig själv. Därför behöver vi arbeta mer med värdegrundsfrågor i skolan och uppmärksamma värderingar i samhället i stort.

Ulf frågar om jag vill att andra ämnen i skolan än idrott ska anpassas efter olika elever. Insändarskribenten Thomas Svensson påpekar dessutom i en replik till mig den 4/8 att alla skolämnen kräver prestation.
Mitt svar är att människor är unika och har olika behov och förutsättningar. De som har svårt för exempelvis matematik ska självklart få särskilt stöd för att klara undervisningen. På samma sätt måste idrottslektionerna anpassas, så att alla har en möjlighet att utvecklas. Så länge en stor del av skolidrotten handlar om lagsporter och tävlingar där alla elever förväntas prestera lika och jämförs med varandra kommer många fortsatt att känna sig utanför.

Andreas Olofsson
Växjö

Mer skolidrott leder till ökad mobbning

Ett antal idrottsstjärnor har nyligen gått ut och krävt en timmes skolidrott om dagen. Samtidigt har regeringen aviserat att man tänker utöka antalet idrottstimmar i grundskolan. Syftet är att minska barnfetman, men frågan är om man väljer rätt metod. Dessutom menar jag att man inte har förståelse för den psykiska press som många elever känner inför skolidrotten, på grund av de prestationskrav som faktiskt finns. Den som inte gör bra ifrån sig på idrottslektionen kan lätt bli ett mobbningsoffer.

Det är väldigt lätt för idrottsstjärnor som Niklas Jihde, Susanna Kallur, Pernilla Wiberg och Niklas Kronwall att kräva regelbunden idrott eftersom de har haft rätt förutsättningar för att klara av skolidrotten som den är utformad idag. Idrottsämnet i skolan handlar, liksom idrotten i stort, mycket om prestation och tävling. Alla elever har varken intresse eller förutsättningar att klara av detta, och det handlar nödvändigtvis inte om feta barn.

Skolidrotten är ofta en plats där elever utsätts för mobbning och de elever som är presterar mindre bra på idrotten hamnar utanför kompisgängen. De osynliga hierarkiska strukturer som finns på många skolor styrs till viss del av hur bra idrottare eleverna är. De duktiga fotbolls- och hockeyspelarna är populärast i skolan, oavsett hur de presterar i teoretiska ämnen eller hur bra kamrater de är. Det är åtminstone min personliga erfarenhet.

Det är rent av korkat att föreslå mer idrott utan att ha insikt i hur skolidrotten idag fungerar i praktiken. En sak är att konstatera ett samband mellan att röra på sig och minskad fetma samt ökad hälsa. Det kan jag inte ifrågasätta. Men det finns fler sätt att öka hälsan bland våra barn och unga, däribland att se över matvanor och förbättra samverkan mellan skola, sjukvård och idrottsrörelsen. Framför allt krävs ett nytt upplägg av idrottsämnet på skolorna, så att prestationskraven försvinner. Först då kan skolidrotten passa alla.

Andreas Olofsson
Växjö