Därför driver Carl Bildt israelerna till vansinne

I ett balanserat och genomtänkt ledarinlägg i Svenska Dagbladet skriver Per Gudmundson om hur Fredrik Reinfeldt och arroganta Carl Bildt har försämrat Sveriges relationer till Israel. Säga vad man vill om vår förre statsminister Göran Persson, men han var i många fall en israelvän, trots att han var socialdemokrat. Reinfeldts och Bilts Israel-kritiska linje har dragit stor skam över Moderaterna.

Carl Bildts lätt arroganta stil (häromdagen påpekade han att Israel försöker påverka EU genom att ”söndra och härska”) understryker somliga israelers intryck av att Bildt inte bara framfört de krav som förväntas under ett EU-ordförandeskap, utan att han har gjort det med iver och inlevelse. Som om han verkligen ville sätta Israel på plats.

Per Gudmundson

Dessutom skildrar Gudmundson konflikten mellan palestinierna och Israel på ett balanserat sätt. Tur att det också finns ledarsidor som vill ge nyans till debatten om Mellanöstern och inte bara Aftonbladets ensidiga propaganda. Gudmundson skriver bland annat följande fakta:

Dåvarande premiärminister Ehud Olmert ska ha berett ett förslag som skulle ha inneburit en framtida palestinsk stat omfattande motsvarande 99,3% av territoriet utifrån 1967 års gränser. Och ett delat Jerusalem. Palestinierna ska ha nekat. Igen. Vilka är oresonliga?

Läs hela artikeln här

Är Carl Bildt egentligen så bra för Sverige?

Jag har länge tyckt bra om utrikesminister Carl Bildt (M). Till och med menat att han lite av en politisk legend och jag har uppskattat hans arroganta och samtidigt coola attityd. Men tyvärr har den f.d. fredsmäklarens arrogans och avsaknad av fingertoppskänsla på senare tid skadat Sveriges internationella anseende allvarligt.

För en kort tid sen skrev jag om hur Carl Bildt svikit Israel. (Se inlägg här) Han hade då chansen att stå upp för Mellanösterns enda demokrati, något som borde vara självklart för en moderat. Något ledande moderater som exempelvis Ewa Björling (handelsminister) och Gunnar Hökmark (EU-parlamentariker) inte skulle tveka på att göra. Men nej, liksom många andra ledande regeringsföreträdare valde Bildt att följa den politiska korrekthetens väg och tala om yttrandefrihetens helighet. Då var det OK för Aftonbladetjournalisten att sprida antisemitisk propaganda. Han hade indirekt utrikesministerns välsignelse. Bildts arrogans skadade allvarligt Sveriges relation till viktiga Israel.

Nu har vi ännu ett exempel på hur Carl Bildt gjort bort sig. I Svenska Dagbladet kan vi idag läsa om Rysslands tveksamhet att besöka Sverige, trots att det är kutym under ett lands EU-ordförandeskap. Orsaken: Carl Bilts klumpiga uttalanden.

– President Medvedev kommer till Stockholm, men det har varit ett svårt beslut att fatta eftersom vi inte varit övertygade om att det skulle bli konstruktivt med tanke på det svenska utrikesministeriets inkorrekta uttalande, sade Prichovka och det var en direkt passning till Carl Bildt.

Läs mer i artikeln på Svenska Dagbladets hemsida

De skriver också följande:

”I första hand utrikesminister Carl Bildts ensidiga utpekande av Ryssland som ansvarig för femdagarskriget mot Georgien för ett drygt år sedan. Det var många år sedan ett svenskt agerande väckte så stor ilska i Moskva. En omfattande EU-rapport om krigets bakgrund och genomförande lade för övrigt för någon månad sedan en lika stor del av ansvaret på Georgiens president Michail Saakasjvili.”

Det är alltså inte bara jag, utan staterna Ryssland och Israel, som har tappat förtroende för Sveriges utrikesminister Carl Bildt. Tyvärr. Jag hoppas att han försvinner bort från svensk politik efter valet 2010, åtminstone bort från utrikesministerposten. Sätt Ewa Björling (M) där istället. Hon har både personliga kvaliteter, fingertoppskänsla och en vettig politisk kompass. Eller varför inte det säkra kortet Mats Odell (KD)?

Carl Bildt sviker Israel

En moderat utrikesminister borde vara en vän till Israel. Mellanösterns enda demokrati behöver allt stöd den kan få, särskilt landet utsätts för upprepade attacker från vänsterhåll i Sverige. Den inställda tennismatchen i Malmö är ett tydligt exempel på hur antisemitismen gror.

Just därför borde utrikesminister Carl Bildt ta tydlig ställning för Israel och fördöma det angrepp på Israel som vänsteraktivisten Donald Boström gjorde i Aftonbladet. Bildt skulle som en rutinerad politiker kunna göra ett uttalande för Israel och fördöma antisemitiska påståenden, utan att lägga sig i tryckfriheten.

Aftonbladets skribenter kallar artikeln om hur Israel frossar i palestinska pojkars organ för en ”kulturartikel”. Också en bra anledning att bojkotta den tidningen. Se även Svenska Dagbladet

Gunnar Hökmark skriver på Newsmill

Gör Gunnar Hökmark till utrikesminister!

””Som att bjuda in Hitler att tala om mänskliga rättigheter”"

”- Men når konferansens ledelse inviterer en fundamentalist som har Israels utslettelse på programmet og som fornekter holocaust, gjør dette det umulig å snakke om dialog. Konferansen blir da skandalisert gjennom hans opptreden.” Janne Haaland Matlary, professor vid Universitetet i Oslo

I Norge har Ahmadinejads utspel fått mycket uppmärksamhet. Bland annat på grund av att Norges utrikesminister var på plats. Norges socialistiska regering har tidigare rättfärdiggjort Hamas och valde nu, till skillnad från så gott som alla övriga västländers regeringar, att delta i den kontroversiella konferensen. Till hösten flyttar jag till Norge och hoppas att en borgerlig regering tar plats efter valet i september! Utenriksminister Jonas Gahr Støre som talade direkt efter Ahmadinejad var dock tydlig i sitt avståndstagande, och det var ju trots allt bra….

Ett utdrag ur norska utrikesministerns tal: Mr President, Excellencies, ladies and gentlemen This is the rostrum of the United Nations. By definition it is a rostrum for the freedom of speech – crucial among human rights. The President of Iran has just exercised that human right. He did so – I believe – in a way that threatens the very focus of this conference. Today we meet on the basis of a declaration that has been carefully negotiated by our representatives. It has managed to build a broad consensus, bringing on board all states and groups of states.

By his intervention the President of Iran chose to place his country outside the margins of this declaration. Freedom of speech – yes. But the document that we have agreed is also clear on the need to protect against the incitement of hatred. I heard the messages in the President’s speech – and they amount to just that: Incitement of hatred, spreading politics of fear and promoting an indiscriminate message of intolerance.

The declaration that we have agreed is not a finger pointing exercise, it is not listing one conflict after another. Today’s declaration is principled. We know there are many conflicts – too many conflicts – around the world between countries and within countries. The text aims at protecting people and individuals against the scourge of racism, discrimination and incitement to hatred. The Iranian President’s allegations run counter to the very spirit and dignity of this conference. I will not respond to all the allegations.

Through his message the president has made Iran the odd man out. And Norway will not accept that the odd man out hijacks the collective effort of the many.

Carl Bildt har också uttalat sig

Den rödgröna röran, del 2

Carl Bildt talade redan i början av 90-talet om den rödgröna röran som vänsterpartierna och miljöpartiet utgör. Nu verkar det som att de tre partierna återigen ska göra ett nytt försök att förvirra de svenska väljarna med sina vitt skilda åsikter om skatter, demokratisyn och annat.

Alliansen kan inte annat än jubla åt att Mona Sahlin, som i sig själv är en belastning för oppositionen, nu sitter med Lars Ohly i knät. Ohly har ett rykte att leva upp till och har med sig en väljarbas som förväntar sig att han tar strid med sossarna i en rad principiella frågor.

På pappret kanske de tre partierna kan enas om vissa gemensamma frågor, men i praktiken kommer det bli omöjligt för dem att regera. Jag tror att väljarna kommer att se detta.

Nu har de också kommit överens om ett namn på sin lilla trojka. Det blev inte ”Svamp” (s+v+mp) som Aftonbladet hade föreslagit. De tar istället det oväntade ”De rödgröna” och lämnar därför öppet för oss i majoriteten att lägga till suffixet ”röran”, för att illustrera deras oförutsägbara samarbetsklimat och oförmåga att enas kring politiska spörsmål.

Den rödgröna röran har återuppstått och jag vågar satsa stort på att den inte kommer att bli framgångsrik.

Vad vill Sveriges regering med relationerna till USA?

Sverige var en av de första nationer som erkände Nordamerika som en självständig, suverän stat efter frihetskriget 1776. Sedan dess har Sverige haft goda relationer till USA, inte minst påverkades detta av den stora emigrationen, då mer än en miljon svenskar flyttade till USA. Många är släktbanden över Atlanten.

Efter andra världskriget blev läget annorlunda med anledning av Sveriges eftergifter för och handel med Hitlertyskland.

Men efter att Olof Palme 1972 jämfört de amerikanska bombningarna av Nordvietnam med Hitlertysklands förintelseläger blev relationerna mellan våra länder minst sagt frostiga. Det resulterade i att Sverige under flera år inte representerades av en ambassadör i USA, utan endast på lägre diplomatisk nivå. Först 1987 när Ingvar Carlsson besökte Vita Huset kunde relationerna normaliseras igen.

Även om Sveriges tidigare statsminister Göran Persson varit inbjuden till Vita Huset, har relationerna under de senare åren inte varit helt problemfria. Persson-regeringen stödde aktivt USA:s linje i exempelvis Kosovo och inledde ett samarbete med NATO. Men utrikesminister Anna Lindh levererade bitvis hård kritik mot USA och deras strategi för att bekämpa terrorismen efter den 11 september 2001.

Därför är det mycket relevant att fråga sig hur vår nya regering under statsminister Fredrik Reinfeldt kommer att hantera relationerna till USA. Redan i regeringsförklaringen 2006 fastslogs att de transatlantiska relationerna ska förbättras. Sedan dess har regeringen visat sig sträva efter goda relationer med USA. I maj månad 2007 besökte statsministern Vita Huset och samtalade med president George W Bush under sin USA-turné, och såväl utrikesminister Carl Bildt som justitieminister Beatrice Ask har under våren besökt USA.

Men det finns fortfarande frågetecken kring hur Sveriges regering ser på USA. Göran Hägglund, Socialminister och partiledare för Kristdemokraterna, jämförde i sitt anförande på Kristdemokraternas riksting den 28 juni 2007, USA:s ageranden på Guantanamo med Kubas brott mot de mänskliga rättigheterna.

Behandlingen av fångarna på Guantanamo är under all kritik och det ska sägas. Men det går välja hur man gör det och med vilka ord. I dag står Sverige vid sidan om, med höjt pekfinger och säger att så gör man inte. Hägglund bör dra sig till minnes hur Sverige gjorde med de terroristutpekade egypterna. En behandling som visar att vi själva har gjort fel.

En viktig del av USA:s strategi för att bekämpa terrorism är att lyckas skapa nya demokratier i länder som tidigare understött terrorister, till exempel Afghanistan och Irak. Talibanerna i Afghanistan gav Usama bin Laden härbärge och hjälp, och Saddam Hussein i Irak belönade palestinska självmordsbombare.

I USA:s kamp mot terrorismen borde Sverige vara en allierad, som skulle kunna bidra med såväl politiskt stöd som faktiska militära trupper för att stödja demokratibygge i Mellanöstern och på andra platser. Sett utifrån Hägglunds kritik mot USA kan man ställa sig frågan hur Sverige framöver kommer att hantera relationerna till världens mäktigaste nation – som självutnämnd domare på åskådarplats eller som en i laget.

Andreas Olofsson
Förbundsordförande Svensk-amerikanska förbundet

Kuba i rådet för mänskliga rättigheter – ett skämt!

Jag läste häromdagen att Kubas ambassadör försökt tillrättavisa Carl Bildt och Sverige på området mänskliga rättigheter, med hänvisning till att Kuba sitter i FN:s råd för mänskliga rättigheter och inte Sverige. Det säger nog mer om FN än om Kuba. Så länge diktaturerna i FN har inflytande över demokrati- och MR-arbete har inte FN tillräcklig legitimitet.