Att vi svenska folket, med stor majoritet, med denna så kallade kommunreformen 1969 vill ytterligare hävda demokratin. Att våra lokala politiska samhällen av respektive invånare, alltså våra kommuner, dels innefattar både tät-/stadsboende människor och landsbygdsboende, dels benämns kommun Sverige runt.

I sak håller jag med Hägglund om att det är fel med att fler månader i föräldraförsäkringen ska vara kvoterade till respektive förälder, men hans kritik blir hycklande eftersom kd utan problem vill detaljreglera familjepolitiken inom ett annat område, möjligheten till närståendeadoptioner.

2002 beslutade riksdagen, alla partier förutom kd röstade ja, att samkönade par ska få samma möjligheter till närståendeadoptioner som olikkönade par. Jag vill förtydliga att närståendeadoptioner är inte någon rätt för något par utan det prövas om det är till barnets bästa.

Så när Hägglund skriver bl.a. följande i sin debattartikel skulle det vara möjligt att vändas emot honom själv och hans parti.

”Är det demokratiskt riktigt att underkänna de enskildas och familjernas självständiga val om det sammanlagda utfallet av valen inte passar? Medborgarna ses som statsegendom i stället för att staten ses som medborgarnas tjänare.

Vet inte föräldrarna bättre än politiker vad som är bäst för de egna barnen? Jo, så är det om man ser till varje person, men inte om man ser till det samlade resultatet, blev svaret! Det vill säga principen om att man ska få bestämma själv övertrumfas av synen att människor gör fel.”

Ännu 2010 är Kristdemokraterna emot att barn i homofamiljer ska ha samma juridiska trygghet som andra barn. T.o.m. Sverigedemokraterna är för närståendeadoptioner för samkönade par trots att de är emot övriga homoadoptioner. I flera andra länder som Norge och Tyskland har kristdemokratiska partier acccepterar närståendeadoptioner för samkönade par. Men inte kd. Hägglund vill detaljreglera trots att det orsakar sämre trygghet för vissa barn. Så var det med Hägglunds frihetsengagemang för ”verklighetens folk”.

Bengt