Aftonbladet.se gör en stor nyhet av att Monica Green (S) i en riksdagsdebatt anklagat socialminister Göran Hägglund (KD) för att ha räckt ut tungan åt henne. Antagligen är det nyhetstorka på redaktionen, för detta var nog den största icke-nyhet jag sett där på länge.
För det första finns det inget bevis (vare sig bilder eller vittnen) för att Göran skulle ha räckt ut tungan.
För det andra så är inte Göran så korkad att han under en riksdagsdebatt skulle göra en sådan sak.
För det tredje så har väl aldrig Göran varit en person som anklagats för att vara nedlåtande mot vare sig kvinnor eller andra debattörer.
(Även om det naturligtvis kan vara frestande att räcka ut tungan åt en sur socialdemokrat-tant…)
Det värsta av allt är när man ser på TV-inslaget på Aftonbladet.se (se här) och får höra Monica Greens förklaring till sin anklagelse:
”När jag gjorde mitt sista inlägg, då vände han sig demonstrativt och räckte ut tungan… eh… åt… alltså.. Jag kan inte säga att han gjorde det precis åt mig. Det är inte sådär så att han sticker ut tungan, utan att han.. förstår du.. han visar tungan nästan som en.. han lägger den på underläppen och gör en jättestor.. Jag försöker förklara hur det såg ut, att han lägger tungan på underläppen och gör en jättestor gapning. Förstår du hur han gjorde då? Och så vänder han sig med liksom, vänder bort huvudet för att liksom visa mot mig att det var fullständigt fel det jag hade att säga. Och det var det jag blev upprörd över.”
Jag vet inte vad jag tycker är mest tragiskt här. Att Aftonbladet gör en stor nyhet av att Göran Hägglund gör någon form av vardagligt ansiktsuttryck (där tungan fanns med) under en debatt, eller att sossen Monica Green tar saken så seriöst att hon till och med låter sig intervjuas om det efteråt, utan att ha någon konkret anklagelse att presentera.
Om socialminister Göran Hägglund hade tittat på Monica Green och lyft upp tummarna till öronen och med tungan ute viftat på fingrarna i en retsam gest. Då hade det kanske varit en nyhet. Men detta var det inte.
Det som kanske är värst av allt är att detta lyfts fram som en nyhet och som en påstådd kränkning av en minister mot en riksdagsledamot, utan att någon i inslaget nämner de rituella kränkningar och respektlösa handlingar som tidigare statsminister Göran Persson (S) bland annat pysslade med. Som att gå runt i salen med ryggen vänd bort när kvinnor stod i talarstolen, eller att fråga kvinnor om de har gått upp i vikt.
Jag satsar mina pengar på årets stora överraskning Timoteij. På lördag är det dags för finalen i Globen!
Jag skriver ju bara om politik annars. Så lite annat måste det få bli och melodifestivalen är något som engagerar fler än mig. Även om jag just nu bor i Norge. Nu hoppas jag att alla som bor i Sverige och läser detta inlägg röster på gruppen på lördag kväll!
Mats Odell skriver idag en lysande artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet!
Vänsterns ihållande och ensidiga kritik av staten Israel i Mellanösternkonflikten bildar nu bakgrund till att trakasserier mot judar i Sverige riskerar att bli något legitimt. Det tycker förstås inte Ohly som säkerligen motsätter sig alla trakasserier. Men hans ensidiga Israelkritik har bidragit till det hårda ton- läget i den svenska vänstern.
I Norra Skånes artikelserie om antisemitismen i Malmö kan man bland annat läsa om att Mats Odell (KD) besökt judiska församlingen i Malmö för att ge sitt stöd i den utsatta situation de befinner sig i.
Som kristdemokrat är jag glad åt att Mats Odell engagerar sig i detta. Däremot tycker jag, liksom Fredrick Federley, att fler i regeringen borde ta tydligare avstånd från det som sker mot judar i Malmö:
För ingen annan grupp skulle vi tillåta denna behandling. Pressen skulle fyllas av skandalrubriker, integrationsministern och justitieministern skulle avkrävas kommentarer och åtgärder. Statsministern skulle ta tydligt avstånd och säga att detta accepteras inte i Sverige.
Fredrick Federley (C) skriver en artikel som är bland de allra bästa och mest välriktade debattartiklar jag någonsin läst. Han attackerar Ilmar Reepalu (S) och hans antisemitiska utspel samt pekar på hur utsatt judar är som grupp i det svenska samhället.
Den situation som råder i Stockholm och Göteborg är dock ingenting mot vad som sker i Malmö. Mordbränder mot synagogor, våldsamma upplopp på gatorna, stoppade internationella idrottsmatcher, barn som hotas och äldre judiska kvinnor som överfalls. Malmö håller på att bli en förlorad stad.
Per Gudmundson skriver på Svenska Dagbladets ledarsida om hur Malmös socialdemokratiska kommunalråd Ilmar Reepalu stöttar antisemitismen i Malmö.
Det har inte förekommit några attacker mot judar, och om judar här vill flytta till Israel är det ingen angelägenhet för Malmö.
Ilmar Reepalu
Alla som har följt med nyhetsrapporteringen de senaste åren vet att Reepalu ljuger om attackerna. Gudmundson tar upp flera exempel på att judar är extra utsatta i just Malmö. Malmö stads försök att stoppa tennismatchen mellan Sverige och Israel för ett par år sen är ett annat exempel på hur etablerat hatet mot Israel och judar är i Malmö.
Att Reepalu också säger att det inte är någon angelägenhet för Malmö att judar flyttar från staden visar att han antingen inte förstår problemet, eller att han inte bryr sig. Om orsaken till att judar flyttar från Malmö är de trakasserier, förföljelser och hotbilder som finns mot dem, så är det i högsta grad Malmös angelägenhet!
I vår del av världen ska självklart kristendomen och dess traditioner inta en särställning i undervisningen. Kunskap om den egna historien och identiteten är en nyckel till tolerans och öppenhet för andra.
Göran Hägglund på sin Facebook-sida
Riksdagsledamot Eva Johnsson (KD) skriver ett debattinlägg i Smålandsposten och får in flera viktiga poänger.
Sverige är numera multietniskt och multireligiöst, men det är det kristna arvet som har format det svenska samhället. Det är kunskap som vi skall fortsätta att förmedla.
Varken religion i allmänhet eller kristendomen i synnerhet är farlig. Möjligen kan en och annan människa vara det men det är en helt annan sak!
Charlie Weimers skrev i Svenska Dagbladet häromdagen, om en borgerlig jämställdhetspolitik. Nu följer partiledaren upp KDU-ledarens spår genom en artikel i Dagens Nyheter med rubrik ”Kvoteringsoffensiv väntar efter en rödgrön valseger”. Jag tycker det är kul att se hur Hägglund och Weimers gång på gång tar upp samma frågeställningar och ger samma svar på problemen. Att både KDU och partiet talar samma språk, men utifrån lite olika synvinklar, bådar gott inför valkampanjen. Även kvinnoförbundets och studentförbundets ledare har visat stöd för Kristdemokraternas nya profilfrågor. Det är en styrka för den kristdemokratiska rörelsen att alla delar går åt samma håll.
Man kan ha hur påstått goda intentioner som helst, men jämställdhet måste inte betyda kvotering. Och ska inte betyda kvotering. Ändå genomsyras svensk debatt av föreställningen att kvotering skulle vara en självklarhet.
Kristdemokraterna skulle kunna ta stor plats i jämställdhetsdebatten. Men då måste vi lämna det genuskonsensus som samtliga andra partier anslutit sig till och formulera en borgerlig jämställdhetspolitik. Om inte vi gör det så lär ingen göra det.
Har under drygt tio års tid varit kristdemokratisk kommun- och landstingspolitiker i Kronobergs län. Senast bland annat som ordförande för Överförmyndarnämnden i Växjö kommun och nämndeman i Länsrätten. Lämnade dessa uppdrag i september 2009 på grund av flytt till Norge. Tidigare ordförande för Samfundet Sverige-Israel i Växjö och förbundsordförande för Svensk-amerikanska förbundet. Vice president för Ungdomens Nordiska Råd.
Svensk politik | andreas | 
2010-03-10 14:06 | 
Kommentarer (0) 
Prenumerera